16 år sedan

Igår blev dottern 16 år. Jag minns det som igår. Hujedanimej vad tiden går fort när man har roligt. Jag har en ung bestämd dam hemma som vet vad hon vill med livet. Självständig men inte alltför långt borta för en kram. Fast nu är nog föräldrarna inte så intressanta som kärleken. Jag tänker ibland på hur ensamma människor kan ha det. Det behövs så lite för att man ska vara på gott humör. En klapp, en kram, ett par vänliga ord. Bara en stund att bli sedd. Hur har våra gamla det i vårt samhälle? De människor som har skapat vår nutid? Själv går jag alltid till mamma på lördagar för en kopp kaffe och pratar om livet och veckan som gått och vad som komma skall. Naturligtvis måste vi höras av under veckan åtminstone per telefon. Hur gör då de ensamma? Vem pratar dom med? Tänk efter alla ni ute i cyberspace. Ett leende, en hälsning, ett samtal i kassakön kan vara det enda samtalet den personen du möter får under den dagen. Inte kan det väl vara så svårt att möta människor?